Professorn och konstälskaren Nils Tryding avled i december vid en ålder av 91 år.

Han närmaste är hustrun Lena och sonen Sven med familj.

Nils lämnade 1965 en forskargärning i Lund för att bli chef för laboratoriet i Kristianstad. Han var med i byggandet av Centralsjukhuset. ”Vi ritade en korridor här och så en till där. Det blev mycket plats för konsten!”, berättande han om arbetet. Där skapade han också ett stort laboratorium. Men i stället för att förskansa sig i sitt skinande nya palats blev Nils en naturlig och uppskattad medlem av medicinarskrået, på läkarmöten och vårdcentraler, på golfbanor och konstutställningar, och som ledare av kurser och seminarier. Inte ens lokalradion höll han sig borta från. 

”Onsdag eftermiddag ägnar jag åt byråkrati”, berättade han en gång för mig som nybliven chef. Resten av tiden kunde han då ägna den i sanning kliniska kemin, en specialitet som han formade till att vara just fokuserad på den kliniska nyttan av det kemiska analysarbetet. Det vi idag fint kallar ”clinical outcome” jobbade Nils tidigt med under parollen ”Laborera rätt och lagom”, där fokus var på att evidensbasera val av diagnostik, även om ”evidensbasera” inte fanns i den tidens vokabulär. Han byggde upp en databas som stärkte optimalt analysval, och var tidig med att utnyttja internets möjligheter att sprida vetenskapliga utvärderingar, som ett komplement till det kollegiala mötet och diskussionen. 

Nils arbete spreds lokalt men också globalt, t ex i det arbete han gjorde tillsammans med kollegor från AACC för att sammanställa läkemedelseffekter på laboratorieresultat. Nationellt ordnade han i många år den mest eftersökta ST-kursen, den i klinisk kemi för primärvården. Dit inbjöds också unga kliniska kemister som fick en ögonöppnare för hur en distriktsläkare tänker. Jag tror inte alla vi som fördes samman med distriktsläkare i sommarstugorna i Juleboda, invid Hanöbuktens kalla vatten, riktigt visste hur en allmänmedicinare såg ut, än mindre tänkte. Det satte spår.

Eftersom klinisk kemi, enligt Nils, är ett så tråkigt ämne, insåg han att den behövde lättas upp. Det gjorde han med historieberättande i Fritjof Nilsson Piratens anda - de kom från samma trakt, delade samma varma humor - och njutandet av konst. Att verkligen se konst, smälta den på djupet, hade han som student lärt sig av kirurgprofessorn Philip Sandblom, vars väggar pryddes av impressionisters ovärderliga verk. Det satte att outplånligt intryck. Studenten från landet blev en hängiven konstälskare. Nils kom att fastna, vilket var typiskt för hans personlighet, för den mest folkliga av konstuttryck: Affischen, och då specifikt dess mästare Joan Miró. Nils samlade alla hans närmare 200 affischer. En unik konstsamling som är donerad till Kristianstads konsthall och som gjort många internationella turnéer. Liksom Nils arbetade för en folkets kliniska kemi, spred Miró folkets konst, affischerna som hängde där människor möts, på torg och på kaféer, till allas glädje. 

I många år ordnade Nils konstresor, kors och tvärs i Europa. 2009 sammanstrålade Nils och jag i Lissabon. Han ledde då, med outtröttliga steg, som alltid iförd tröja från Lacoste, en två veckors bussresa över den iberiska halvön. Resesällskapet bestod av en allt mer fascinerad, men med tiden också trött, skara ur Sveriges Äldre Läkares Förening. Nils, åttio år fyllda, var i sitt esse.

Nils var inte teknikintresserad. Det var det medicinska resultatet, konstverket, nyttan, som gällde. Trots det, eller kanske just på grund av det, stod han som fadder till en av svensk medicintekniks stora framgångar. Nils gav på sjuttiotalet innovativa medarbetare möjlighet att under flera års tid utveckla en ny metod för patientnära analyserande av hemoglobin. Den prototyp som de tog fram, med en ilsket röd färg som tagen från en affisch av Miró, kom att bli den globala framgången HemoCue, nu på mottagningar över hela världen. 

Mitt sista möte med Nils var i somras när jag angjorde Åhus hamn och gjorde visit. Nils var sjuk men pigg och glad, och med sitt intellekt i behåll, en klarhet om han behöll till slutet.  Som alltid var det härligt att återse sin förebild och lärare, en vän som betytt så mycket för att skapa min och så många andras yrkesroll.

 

Per Simonsson

210109

Minnesruna över Nils Tryding från vännen Per Simonsson